fi | sv | eng

Språkbestämmelserna och tjänster som tillhandahålls mot kundsedel och enligt en personlig budget

06.07.2018, 12:15

Bestämmelse om att ”landskapet ska så långt möjligt se till att tjänster som tillhandahålls mot kundsedel och enligt en personlig budget finns tillgängliga inom landskapet på landskapets språk” i förslaget till valfrihetslag har flera gånger lyfts upp och debatterats, senast när regeringen gav sitt bemötande till grundlagsutskottets utlåtande före midsommar (18.6.2018). De avgörande orden är mera kända som formuleringen ”i mån av möjlighet”, vilken är en direkt översättning av den finskspråkiga versionen av 41 § valfrihetslagens ”mahdollisuuksien mukaan”. Igen ett exempel på när den svenska formuleringen blir otydligare eller direkt felaktig i förhållande till den finskspråkiga versionen. Från organisationshåll har vi otaliga gånger påtalat att de översättningar av lagförslag där den svenska terminologin diskuterats redan i ett tidigare skede och där också organisationernas expertis tagits är bättre. Visst kan jag ändå hålla med om att så långt som möjligt låter mera modernt än i mån av möjlighet gällande ovanstående översättning. Frågan blir ändå om vi överhuvudtaget mer ska använda energi på hur uttrycket ”mahdollisuuksien mukaan” har översatts till svenska? SOSTE har gett sitt konkreta svar på den frågan.

Vad handlar 41 § valfrihetslagen om?

Alla svenskspråkiga aktörer är överens om att den planerade valfriheten inom social- och hälsovården också ska gälla svenskspråkiga personer. Utöver det är vi överens om att svenskspråkiga personer ska ges möjlighet att använda sig av kundsedlar och personlig budget för att själv kunna välja producent av behövlig service. En förutsättning är att landskapets affärsverk konstaterar att personen har rätt till servicen och att kraven för kundsedlar och personlig budget uppfylls. En annan är att personen vill använda sig av denna valfrihet. Ger den föreslagna lagstiftningen tillräckliga förutsättningar för att de kommer att fungera i praktiken också för svenskspråkiga? Säkerställs denna svensk- eller tvåspråkiga produktionen? Bestämmelserna om det hittas i 41 § valfrihetslagen. Paragrafen med formuleringen ”så långt möjligt”.

De producenter som kommer att producera sådan service som kundsedlar och personlig budget omfattar är privata. Det handlar bland annat om organisationers och både större och mindre företags serviceproduktion. Här finns det en förhoppning om att också mindre företag och organisationer ska klara sig i konkurrensen, eftersom det anses att de kan ha större möjlighet att individanpassa servicen. Av detaljmotiveringarna till 41 § valfrihetslagen (RP 16/2018 rd) framgår det att de tvåspråkiga landskapen aktivt ska arbeta för att de kunder som vill använda kundsedlar och personlig budget för service på landskapets minoritetsspråk också ska kunna göra det. Däremot kan inte landskapet förutsätta att serviceproducenterna ska kunna erbjuda tjänster både på finska och svenska. Att en serviceproducent endast erbjuder tjänster på ett av nationalspråken kan inte var en orsak till att landskapet inte godkänner den serviceproducenten. Serviceproducenten väljer själv på vilket språk den erbjuder tjänster. Har en serviceproducent däremot meddelat att den tillhandahåller tjänster på båda nationalspråken är den också skyldig att göra det. Något som i sig kan bli problematiskt för vem vill lova mer än den kan hålla.

Visst är det så att de kommande landskapen inte kan tvinga en serviceproducent att producera tjänster på både finska och svenska. Men varför är då den föreslagna formuleringen problematisk? Oundvikligt framstår det som om regeringen när denna bestämmelse formulerats tagit mera hänsyn till producenternas jämlikhet och deras rätt att välja sitt servicespråk än enskilda personers språkliga rättigheter. Har då grundlagsutskottet tagit ställning till om individernas eller producenternas jämlikhet väger tyngre i dylika fall?

Grundlagsutskottets utlåtande

I sitt utlåtande har grundlagsutskottet inte tagit ställning till just den frågan. Grundlagsutskottet behandlar däremot följande aspekter i sitt utlåtande.

I sitt utlåtande (GrUU 15/2018 rd – RP 16/2018 rd) lyfter grundlagsutskottet fram att det i sin tidigare bedömning av valfrihetspropositionen ansåg att valfrihetslagen behöver innehålla en bestämmelse som säger att språklagen i egenskap av en allmän lag också ska tillämpas på den verksamhet som valfrihetslagen omfattar. En sådan bestämmelse har tagits in det förslag som grundlagsutskottet nu granskat och därmed är det problemet löst.

Det som däremot grundlagsutskottet påpekar är att 41 § valfrihetslagen är för löst formulerad i förhållande till grundlagens bestämmelse om de språkliga rättigheterna (17§ grundlagen). Bestämmelsen är inte tillräckligt förpliktande för landskapen för att lagförslaget till valfrihetslag ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att formuleringen ”så långt möjligt” (mahdollisuuksien mukaan) behöver strykas. En sådan ändring gör att den faktiska jämlikheten mellan finsk- och svenskspråkiga säkerställs. Samtidigt hindrar den ”att valfriheten realiseras på mycket olika sätt för finskspråkiga respektive svenskspråkiga kunder” när servicen som erbjuds produceras mot kundsedlar eller enligt personlig budget.

Regeringens bemötande till grundlagsutskottets utlåtande

I sitt bemötande skriver regeringen att 41 § valfrihetslagen ändras så att formuleringen ”så långt möjligt” stryks och bestämmelsen ändras så att landskapen ska främja att tjänster som tillhandahålls mot kundsedel och enligt en personlig budget finns tillgängliga inom landskapet på landskapets språk, så att kundens valfrihet förverkligas i fråga om dessa tjänster.

Den ändring som regeringen föreslår uppfyller inte de krav som riksdagens grundlagsutskott har ställt. Ordet främja förpliktigar inte landskapen att se till att de språkliga rättigheterna uppfylls på jämlika grunder för både finsk- och svenskspråkiga. Något som också Folktinget påpekat.

SOSTE:s förslag på omformulering

I sina kommentarer till valfrihetsförslaget håller SOSTE med om att det inte är en genomförbar lösning att kräva att alla serviceproducenter som erbjuder tjänster mot kundsedlar och/eller enligt personlig budget ska göra det på både finska och svenska. En sådan lösning är också viktig ur ett svenskspråkigt produktionsperspektiv. Det finns producenter som enbart erbjuder service på svenska eller på svenska och ett annat språk än finska. För att valfriheten ska kunna förverkligas också på svenska behövs också dessa kunna godkännas av landskapen. Det är en förutsättning för att svenskspråkiga kunderna ska kunna välja att använda sina kundsedlar eller sin personliga budget hos dem. Något som också språkrättsråd Corinna Tammenmaa vid Justitieministeriet poängterar i en intervju till Svenska YLE 19.6.2018.

SOSTE har redan under vårvintern arbetat fram en konkret formulering på hur 41 § valfrihetslagen och dess detaljmotiveringar behöver ändras. Under de senaste dagarna har det visat sig att SOSTE och Folktinget har föreslagit samma ändring. Liksom grundlagsutskottet anser vi att formuleringen ”så långt möjligt” behöver strykas och att paragrafen omformuleras så att ”landskapet ska säkerställa att” att valfriheten förverkligas både på svenska och finska också för den service som produceras mot kundsedlar och personlig budget. Dessutom har SOSTE föreslagit att detaljmotiveringarna till 41 § valfrihetslagen ändras så att landskapen kan godkänna producenter som tillhandahåller service enbart på ett av språken. Samtidigt ska de tvåspråkiga landskapen ändå säkerställa att kunden kan använda sin valfrihet gällande kundsedlar och personlig budget oberoende av om kunden behöver service på svenska eller finska. Landskapen ska med andra ord se till att det finns också andra än landskapets affärsverk eller sådan produktion som landskapet skaffar av andra producenter som kan producera service antingen på båda språken eller finska respektive svenska. Här räcker det alltså inte med att det i ett tvåspråkigt landskap endast finns finskspråkiga producenter som erbjuder tjänster mot kundsedel eller personlig budget. Då uppfylls inte rätten till valfrihet för de svenskspråkiga.

Ett enkelt sätt för regeringen att rätta till problematiken skulle nu vara att kopiera det ändringsförslag som SOSTE föreslagit.

De exakta ändringsförslagen hittar ni på finska i SOSTE:s linjedragningar för principerna om valfrihet.

Ulrika Krook

specialsakkunnig, SOSTE