fi | sv | eng

Valfrihet också inom svenskspråkig handikappservice

13.12.2016, 10:23

Samkommunen Kårkulla, som inriktar sig på service till personer med utvecklingsstörning, har föreslagit att Kårkulla ska ta ansvar för all svenskspråkig handikappservice i social- och hälsovårdsreformen. De svenskspråkiga handikappförbunden motsätter sig dessa planer. I dagens läge produceras dessa tjänster bland annat av social- och hälsovårdsorganisationer. Att koncentrera serviceproduktionen till en enda aktör garanterar inte valfriheten för svenskspråkiga personer med handikapp.

Förbunden vill lyfta fram att handikappade personer måste kunna påverka vilken service, vård och rehabilitering de får och var de får den. Det här krävs också i FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Finland ratificerade förra året.

Handikappförbunden ser det som viktigt att handikappservicens specialdistrikt avvecklas som en del av social-och hälsovårdsreformen. Kårkulla kan även i fortsättningen erbjuda tjänster åt handikappade, vid sidan av andra serviceproducenter. Men det är också viktigt att svenskspråkiga personer med handikapp ska kunna välja service från det alternativ som passar dem bäst. Dessutom finns svenskspråkig sakkunskap vad gäller till exempel personer med hörsel-, syn- och rörelsenedsättningar, på helt andra håll.

Organisationerna producerar specialtjänster åt olika handikappgrupper. SOSTEs generalsekreterare Vertti Kiukas lyfter fram att man i social- och hälsovårdsreformen måste trygga organisationernas möjligheter att producera tjänster. Hos dem finns oftast den bästa kunskapen om kundernas behov, i synnerhet eftersom de grundats för att tjäna sin medlemskår och utveckla sakkunskap om bland annat sinnes- och neurologiska handikapp.

”En samkommun kan inte ersätta flera organisationers specialtjänster. Det är viktigt att man i social- och hälsovårdsreformen tryggar tillgången till service på svenska, men också den existerande breda sakkunskapen och valfriheten. Man kan inte tänka att valfriheten inte skulle gälla svenskspråkiga,” säger Kiukas.

Samarbetsförbundet kring funktionshinder, SAMS, poängterar i sitt utlåtande om social- och hälsovårdsreformen att förslaget måste kompletteras med organ som koordinerar tillgången till svenskspråkiga social- och hälsovårdstjänster på både nationell och landskapsnivå.

I dagens läge tryggas inte social- och hälsovårdstjänster till svenskspråkiga handikappade på lika grunder, varken i förhållande till den finskspråkiga befolkningen eller till diagnoserna. Tillgången till service varierar stort mellan regionerna och baserat på diagnosen. Tjänsterna är splittrade eller kan saknas helt. Alternativen och valfriheten är begränsade eller existerar inte.

SOSTE
Maria Helsing-Johansson
specialsakkunnig