En reform av social- och hälsovården är nödvändig för att trygga systemets jämlikhet, förverkligandet av grundrättigheter och en hållbar kostnadsnivå. Den grundläggande social- och hälsovården bör stärkas. Beslut bör fattas i ärendet under den kommande regeringsperioden. Läs mera
Skrivelser till regeringsprogrammet
- Reformen av social– och hälsovårdstjänster genomförs parlamentariskt.
- Ansvaret för arrangerandet av social- och hälsovårdstjänster överförs från kommunerna till klart större landskap.
- Grundläggande social- och hälsovård stärks.
- Flerkanalsfinansiering förenklas och skadlig deloptimering förhindras.
- Kontaktytorna mellan social- och hälsovårdstjänster och främjande av hälsa och välmående bör värnas. Social- och hälsovårdsorganisationer bör tas i beaktande som en viktig resurs.
- I reformen bör man från första början identifiera de kontaktytor som social-och hälsovårdstjänsternas och organisationernas lågtröskelarbete skapar.
- Klientens ställning och självbestämmanderätt stärks genom att utvidga servicesedelsystemet och genom att ta i bruk en personlig budget.
Det nuvarande splittrade social- och hälsovårdssystemet tryggar inte tillräckliga social- och hälsovårdstjänster oberoende av boplats. Skillnaderna i tillgång till tjänsterna mellan olika befolkningsgrupper och regioner är stora och ojämlikheten har ökat.
Att genomföra stora reformer är inte möjligt utan en bred, parlamentarisk, beredning.
Ifall förslagen om handikapplagstiftning och klientavgiftslagstiftning förfaller bör dessa förnyas och genomföras så fort som möjligt i början av den nya regeringsperioden.
Reformens grundmålsättningar bör vara klara
Under nästa valperiod på man i förvaltningsreformer koncenterera sig på social- och hälsovårdstjänster. Att först besluta om strukturer och sedan finansieringsmodeller är fortfarande ett bra sätt att framskrida
Sett från servicens jämlikhet bör social- och hälsovårdstjänsterna arrangeras på tillräckligt stora, och klart större områden än nu, till exempel frivilliga samkommuner inom social- och hälsovård. I den fortsatta beredningen bör frågan om kommunernas roll som serviceproducent utredas. I beredningen bör man också ta i beaktande landskapens särdrag och experters synpunkter må områdens antal.
Redan nu har man gjort mycket i landskapen för social- och hälsovårdsreformen. Det är skäl att fortsätta beredningen i landskapen och förutsättningarna för detta ska tryggas.
För att stävja centrala kostnader bör man skapa en finansieringsmodell som hindrar överkompensationer, överföring av kostnader till anda betalare och som styr till tillräcklig vård i god tid.
Basnivån måste stärkas
Problemet med den nuvarande grundläggande hälsovården är att tjänsternas tillgänglighet och tillgången till vård inte är jämlik i hela landet. Det här syns speciellt i tillgången till hälsovårdscentralernas läkarmottagning och tillgången till service för de som är i en svagare position
I synnerhet den grundläggande hälsovården och socialvården måste stärkas. Endast på det viset är det möjligt att påskynda tillgången till och minska på specialistvårdens kostnader
Klyftorna i hälsa och välmående minskas bäst genom satsningar i socialt välmående och hälsofrämjande, förebyggande arbete, service i god tid och integration av social- och hälsovård, grundläggande hälsovård samt specialsjukvård. Utvecklingen av basservice, vård och omsorg samt smidiggörandet av vårdkedjor måst fortgå hela tiden. Speciell uppmärksamhet måste fästas vid vikten av rehabilitering för människans funktionsförmåga. Kvaliteten och nivån på servicen måste tryggas genom tillräcklig personal.
Kopplingen mellan grundläggande hälsovård och socialvård måste stärkas genom att reformera arbetssätten. I reformen bör man också värna om kontaktytorna mellan social- och hälsovårdstjänster samt främjandet av hälsa och välmående och här ta i beaktande social- och hälsovårdsorganisationer som en viktig resurs. På samma sätt måste man i reformen från första början identifiera de kontaktytor som social-och hälsovårdstjänsternas och organisationernas lågtröskelarbete skapar.
Till exempel genom servicesedlar och personliga budgeter kan man främja klientens valfrihet. För att göra val behövs stöd och sakkunnig rådgivning. I Finland behövs fortfarande också aktörer inom privata och tredje sektorerna för att producera tjänster, men den offentliga makten ska alltid ha ett entydigt ansvar för att servicesystemet är jämlikt.