I Svenskfinland är det mycket prat om att en stor del av de tvåspråkiga kommunerna och sjukvårdsdistrikten inte klarar av att ge service på svenska. Varför är det så? Och finns det något att göra för att göra situationen bättre?
Problematiken har uppmärksammats under många års tid och av många olika myndigheter och andra aktörer. Senast av Europarådets ministerkommitté som i februari 2020 gav rekommendationer om Finlands tillämpning av Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter. Ministerkommittén rekommenderade bland annat att Finland vidtar åtgärder för att säkerställa att den svenskspråkiga befolkningen i praktiken har tillgång till social- och hälsovård på eget språk.
Vad är det då som behöver göras för att Finland ska klara av att förverkliga rekommendationen? Utgångspunkten är klar. Tvåspråkiga kommuner och samkommuner har en lagstadgad skyldighet att ordna social- och hälsovård på både finska och svenska, så att klienterna och patienterna själva kan välja på vilket språk de vill ha sin service. Lagstiftningen är bra, men det behövs åtgärder för att det ska fungera i praktiken.
Det handlar om resurser
När man går till kärnan i problematiken kan man säga att det mesta handlar om resurser. Resurser i form av språkkunnig personal och finansiella resurser. Runt kärnan finns flera lager av andra faktorer och åtgärder som bör vidtas, men här fokuserar vi endast på resurserna.
Tillgången till svenskkunnig personal är en förutsättning för att den svenskspråkiga befolkningen ska få social- och hälsovård på eget språk. Bristen är emellertid stor på de flesta tvåspråkiga orter, vilket leder till att det är svårt för myndigheterna att ordna tjänster på båda språken. Det behövs alltså mer svenskkunnig personal som arbetar inom social- och hälsovården.
Att höja utbildningskvoterna är troligtvis ändå inte det bästa alternativet, åtminstone inte det enda. Utbildningsstyrelsens statistik visar att antalet sökanden inte är tillräckligt stort för att fylla antagningskvoten till alla svenskspråkiga utbildningar inom social- och hälsovårdssektorn. För att utbildningen ska hålla god kvalitet är det också viktigt att ha tillräckligt höga inträdeskrav.
Vi finlandssvenskar är inte tillräckligt många för att ge service till varandra. Det är knappast möjligt att kräva att alla finlandssvenskar som arbetar inom social- och hälsovården ska betjäna just svenskspråkiga klienter och patienter. Kretsarna är små och i vissa situationer kan det vara obekvämt eller olämpligt om personalen och klienten eller patienten känner varandra, har gemensamma bekanta eller bor på samma område.
På många orter är alltså den svenskspråkiga befolkningen beroende av finskspråkiga som kan och vill prata svenska. Och då kommer vi in på frågor som språkundervisning i skolan och i yrkesutbildningen, språkkurser och andra åtgärder på arbetsplatsen, planering av arbetsskift och fördelning av klienter och patienter. Och kanske viktigast av allt – hur ska vi göra social- och hälsovårdssektorn mer attraktiv både för dem som snart ska börja söka till en utbildning och för dem som redan är utbildade?
Finansieringsfrågan är besvärlig
Detta leder oss till de finansiella resurserna. Utgångspunkten är att grundläggande rättigheter, såsom rätten till social- och hälsovård på svenska, inte får begränsas av ekonomiska orsaker. Det måste få kosta. Förutom de problem som finns inom hela sektorn, såsom dåliga löner, besvärliga arbetsförhållanden och allmän brist på personal, finns det också särdrag för problematiken kring finansieringen av den svenska servicen.
Eftersom den svenskspråkiga servicen ska vara en integrerad del av hela social- och hälsovårdsverksamheten, finns det inte orsak för de enskilda myndigheterna att separat budgetera för de åtgärder som krävs för att verksamheten ska fungera på två språk. Budgeten ska täcka servicen i sin helhet, utan ett de olika språken behöver behandlas särskilt. Å andra sidan, om det inte framkommer vad det kostar för tvåspråkiga kommuner och samkommuner att utveckla och upprätthålla en fungerande tvåspråkig verksamhet, är det också svårt att motivera en tillräcklig finansiering.
Vi löser inte bristerna inom den svenskspråkiga social- och hälsovården på en dag. Men med långsiktigt, sektoröverskridande arbete och tillräckligt stark vilja kan Finland steg för steg förbättra situationen och förhoppningsvis också sluta få reprimander av Europarådet. Men vi måste prata om finansieringen.
Johanna Lindholm
Sakkunnig
johanna.lindholm(at)folktinget.fi
Svenska Finlands folkting