Likabehandling – case: personlig assistans


Etusivu / Blogi / Likabehandling – case: personlig assistans

Grunden för många av medborgarorganisationernas arbete är mänskliga rättigheter och likabehandling. Jämlikhet. Alla ska ges förutsättningar till ett gott liv på lika villkor. Detta är självklart, men i praktiken kan det finnas prioriteringar som gör att vi i sakfrågor kan vara av olika åsikt.

Inom funktionshinderrörelsen har det varit en livlig diskussion om personlig assistans och lagstiftningen kring den. I det förslag till ny lag om funktionshinderservice som förföll under förra regeringsperioden hade man skärpt bestämmelserna om personlig assistans och resurskravet, alltså att personlig assistans bara kan erbjudas till personer som kan definiera sina behov och assistansens innehåll.

Vi och bland annat våra systerorganisationer Kehitysvammaisten Tukiliitto och Kehitysvammaliitto anser att resurskravet försätter olika funktionshindergrupper i en ojämlik situation och bör slopas. Vi har jobbat hårt för att påverka regeringsförhandlingarna i den riktningen.

Ett skärpt resurskrav skulle nämligen innebära att ännu färre än i dag skulle ha rätt till personlig assistans. Främst personer med intellektuell funktionsnedsättning eller autism skulle bli utan, även om personlig assistans märkbart kunde främja deras rätt till ett liv på jämlika villkor. Vi har sett många medlemmar få ett mer självständigt och innehållsrikt liv tack vare personlig assistans.

Argumenten för ett resurskrav gällande personlig assistans

De som förespråkat ett resurskrav gällande personlig assistans har lyft fram bland annat följande argument:

1. Personlig assistans ska hjälpa personer med funktionsnedsättning till ett självständigt liv, det handlar inte om vård och övervakning

Alldeles riktigt, så måste det vara. Personer med intellektuell eller liknande funktionsnedsättning har också rätt till ett självständigt liv och det finns många möjligheter att stödja dem till självbestämmande, till exempel med olika kommunikationshjälpmedel och genom att utveckla metoden stöd för beslutsfattande.

2. Alla kan inte vara arbetsgivare

Personlig assistans kan ordnas på flera olika sätt. Arbetsgivarmodellen fungerar inte för alla och i den modellen skulle resurskravet oberoende finnas kvar.

3. Personer som inte har resurser kan lätt bli utnyttjade

Det är säkert så. I nuvarande system där det ofta saknas kontroll kan personer i alla funktionshindergrupper bli utnyttjade. Via till exempel JAG Assistans som i dag erbjuder personlig assistans för personer med intellektuell funktionsnedsättning kan detta undvikas. I JAG-assistans har man byggt upp ett stöd kring arrangemangen.

4. Det finns inte tillräckligt med assistenter

Det kan bero på de dåliga lönerna och osäkra arbetsförhållandena. Detta borde åtgärdas genom gemensamma strävanden för bättre arbetsförhållanden. Vi kan inte utesluta en grupp på grund av detta. Som människorättsorganisationer kan vi inte stödja en modell som diskriminerar en viss grupp.

5. Andra serviceformer kan ersätta personlig assistans

Det har bland annat lyfts fram att mer serviceboende kunde erbjudas i hemmet. Serviceboende i hemmet förekommer bland personer med intellektuell funktionsnedsättning, men ofta ser man dem som en homogen grupp och tjänster erbjuds i första hand via omsorgslagen och då gäller specialomsorgsdistriktens tjänster. I deras servicepalett förekommer denna service, men är inte alls lika utvecklad som för personer med andra funktionsnedsättningar. Personlig assistans utgör ett alternativ till tjänster som det i nuvarande system saknas, särskilt på svenska.

Paragrafen kring träning och stöd, som också finns med i förslaget till ny lag om funktionshinderservice, kan bli ett bra komplement för ett mer skräddarsytt stöd för vår målgrupp men ersätter inte möjligheten till personlig assistans.

I slutändan handlar mycket om resurser. Det är kanske billigare med stöd i grupp än personlig assistans. Men om stödet inte fungerar för den enskilda personen har det konsekvenser för hens välbefinnande, vilket kan innebära mer kostnader för samhället.

FDUV:s strävan

Vår strävan på FDUV är att stödet – i enlighet med FN-konventionens anda – ska svara på de individuella behov människor har och inte styras av vad serviceproducenterna kan erbjuda. I stället för att utesluta grupper borde man utveckla stödet så att fler kan leva så självständigt som möjligt, men under kontrollerade former. Med likabehandling och jämlikhet som mål.

Lisbeth Hemgård


Lisbeth Hemgård

verksamhetsledare på FDUV
lisbeth.hemgard(at)fduv.fi