Minoritetens minoritet borttappad inom välfärdsområdena

Annette Tallberg-Haahtela on kirjoittanut Vieraskynä SOSTEblogin.

Etusivu / Blogi / Minoritetens minoritet borttappad inom välfärdsområdena

Kontakterna till FDUV har varit extra många i år och flera anhöriga är förtvivlade. En redan tung vardag försvåras av obesvarade samtal, brist på beslut och otydliga – eller obefintliga – servicestigar.

År 2023 har varit ett socialpolitiskt historiskt år i Finland. I januari överfördes ansvaret för social- och hälsovården till de nya välfärdsområdena och specialomsorgsdistrikten inklusive Kårkulla samkommun lades ner. Nedläggningen av specialomsorgsdistrikten var inte som många tror en följd av vårdreformen, utan ett steg på vägen att frångå segregerande strukturer i enlighet med FN:s funktionshinderkonvention. Under 2023 hann också den nya funktionshinderlagen, som ska öka jämlikheten mellan funktionshindergrupper, både godkännas och skjutas upp.

Det råder alltså förvirring inom välfärdsområdena och detta syns även hos oss på FDUV.

Uppdämt utvecklingsbehov

Det har länge funnits ett behov av att utveckla tjänsterna för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Synen på den här målgruppen har nyanserats. Visst behöver många stöd och hjälp, men framför allt handlar det om människor som liksom andra vill känna sig delaktiga i sin omgivning och som har olika drömmar och behov.
Personer med intellektuell funktionsnedsättning behöver ofta stöd hela livet: under småbarnstiden, i skolan, när vuxenlivet närmar sig och under resten av livet i frågor om boende, utbildning, arbete och ålderdom. I många fall är det de anhöriga som – ibland mot sin vilja – tvingas ta en koordinerande och drivande roll för att se till att tjänsterna fungerar och livet bär.

Det fanns således en oro på fältet kring hur vårdreformen skulle utfalla och särskilt kring hur de svenska tjänsterna skulle arrangeras. Olika modeller på samarbete diskuterades. Vi på FDUV såg att en modell där välfärdsområdena tar mer ansvar för bland annat boende- och dagverksamhet ger mer möjligheter att integrera social- och hälsovårdstjänster så att det vardagliga stödet fungerar smidigt.

Samtidigt ansåg vi att det var nödvändigt att samarbeta kring tjänster som kräver ett särskilt expertkunnande kring intellektuell funktionsnedsättning på svenska. I lagen tryggas samarbete mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena – åtminstone i teorin – och det hette att för den som använder tjänster skulle reformen knappast synas, åtminstone inte i detta skede.

Tio månader efter att välfärdsområdena tog över ansvaret för social- och hälsovården vet vi att det inte blev riktigt så.
Våra medlemmar vittnar om svårigheter att nå fram till socialarbetare, brist på svenskkunnig personal, utmaningar med att få beslut om service man behöver och okunskap kring målgruppen. Många upplever att det uppstått väggar mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena och det är mycket svårt att få tillgång till exempelvis de tjänster som Kårkulla samkommuns Expert- och utvecklingscenter tidigare erbjudit och som nu övergått till välfärdsområdet Egentliga Finland. Välfärdsområdena har inte heller kunnat erbjuda något alternativ i stället.

Vi hör också oroväckande signaler om att välfärdsområdena plötsligt drar in på service som är fastställd i det så kallade specialomsorgsprogrammet. Man kan fråga sig vems behov man i dessa situationer utgått från.

Nu behövs samarbete och tryggade resurser

För att garantera tillgången till tjänster på svenska för personer med intellektuell funktionsnedsättning behövs samarbete både inom och mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena i Svenskfinland. Konsultationsmöjligheterna behöver utvecklas så att de som jobbar inom välfärdsområdena känner att de får stöd i sitt arbete och vet vart de kan vända sig. Vår målgrupp behöver ofta tjänster från många olika sektorer och strukturerna måste därför också ge rum för mångprofessionellt teamarbete. Experterna på svenska är få och vi har inte råd att förlora en enda av dem.

Vi befinner oss som bäst mitt i en förändringsprocess och resultaten kommer vi att se först längre fram. I bästa fall kan integrationen av social- och hälsovården utmynna i bättre tjänster som baserar sig på den enskilda personens behov i stället för diagnos. Detta kräver emellertid tillräcklig finansiering och att man värnar om personalen. Utan kunnig och välmående personal kan inte rättigheterna för personer med intellektuell funktionsnedsättning förverkligas. Och då faller ansvaret igen på de anhöriga.

Annette Tallberg-Haahtela
Verksamhetsledare
FDUV r.f.
annette.tallberg-haahtela@fduv.fi