SOSTEs riksdagsvalmål 2027:
Ett starkt civilsamhälle ökar förtroendet
Organisationer stöder människor i livets svåra skeden, ofta när hjälp inte finns att få någon annanstans. Organisationerna stärker delaktigheten och ökar tron på framtiden. Stabilare resurser för organisationerna tryggar kontinuiteten i deras arbete och förebygger att människors problem hopar sig, vilket också minskar samhällets kostnader.
Finansieringen av social- och hälsoorganisationer måste stärkas så att statsunderstöden motsvarar en procent av välfärdsområdenas totala finansiering
| Formulering i regeringsprogrammet Säkerställ verksamhetsförutsättningarna för social- och hälsoorganisationer. Statsunderstöd från social- och hälsovårdsministeriet för att främja social välfärd och hälsa ska motsvara en procent av välfärdsområdenas totala finansiering. |
Bakgrund: Under statsminister Petteri Orpos regeringsperiod har statsunderstöden till social- och hälsoorganisationer skurits ned kraftigt, totalt med 140 miljoner euro, vilket motsvarar över en tredjedel jämfört med understödsnivån år 2024.
Nedskärningarna har haft betydande konsekvenser för organisationernas verksamhet. Organisationerna har tvingats minska eller avsluta många viktiga tjänster, såsom chatt- och kristelefontjänster samt kamratstödsverksamhet och mötesplatser. Stödd semesterverksamhet upphör helt, likaså stödtjänster för ungdomsboende.
De som drabbas mest av nedskärningarna är människor som får eller söker hjälp och stöd från organisationerna.
Motivering: Finansieringen av föreningar och stiftelser inom social- och hälsovårdssektorn i Finland är i stor utsträckning beroende av den offentliga sektorn. Statsunderstöd för att främja hälsa och social välfärd är för de flesta organisationer och stiftelser inom sektorn den viktigaste finansieringskällan.
Organisationerna stöder människor i svåra eller särskilda livssituationer och deras närstående samt påverkar beslutsfattandet både nationellt och regionalt. För att uppfylla sina syften erbjuder organisationerna människor på många olika sätt hjälp, stöd, information och möjligheter att delta i verksamhet.
Organisationerna organiserar till exempel frivillig- och kamratstöd, rådgivningstjänster, individuellt och gruppbaserat stöd i vardagen, arbete mot ensamhet samt rekreations- och fritidsverksamhet. De bidrar också med viktig specialkompetens inom sina områden som stöd för välfärdsområdenas verksamhet.
I den STEA-finansierade verksamheten inom social- och hälsoorganisationer deltog år 2023 nästan 200 000 frivilliga, vilket innebär att det fanns 23 frivilliga per anställd.
Arbetet med att främja välfärd och hälsa vilar i praktiken till stor del på social- och hälsoorganisationerna. Om organisationerna inte längre kan erbjuda stöd på olika sätt kommer människor förr eller senare att söka hjälp från välfärdsområden som redan har ansträngda resurser eller i värsta fall hamna helt utanför alla skyddsnät. Redan nu hänvisar välfärdsområden människor till organisationernas verksamhet av besparingsskäl. När organisationers verksamhet läggs ned försvinner också frivilligas viktiga arbetsinsats, något som välfärdsområdena inte kan ersätta.
Konsekvensbedömning: En tillräcklig och förutsägbar nivå på statsunderstöden under hela regeringsperioden tryggar social- och hälsoorganisationernas långsiktiga arbete. Kontinuiteten i organisationernas verksamhet stärker det offentliga servicesystemet och sparar offentliga medel.
Enligt en försiktig uppskattning av SOSTEs chefsekonom sparade social- och hälsoorganisationerna den offentliga sektorn 156,4 miljoner euro år 2023. Med andra ord minskade varje euro som gavs till organisationerna den offentliga sektorns kostnader med över 1,4 euro.
Kostnader: Finansieringen av välfärdsområdena år 2026 uppgår till totalt cirka 27,1 miljarder euro. Regeln om ”en procent” skulle därmed motsvara cirka 270 miljoner euro per år.
Vid slutet av Orpos regeringsperiod kommer statsunderstöden till social- och hälsoorganisationer att ha minskat med över en tredjedel till 243 miljoner euro. Enprocentsregeln skulle innebära en nivåhöjning på cirka 30 miljoner euro jämfört med den planerade understödsnivån för 2027.
Systemet för statsunderstöd till social- och hälsoorganisationer måste reformeras
| Formulering i regeringsprogrammet Systemet för statsunderstöd till social- och hälsoorganisationer ska reformeras så att det blir långsiktigt, förutsägbart och baserat på ett enda allmänt understöd. Understödssystemet ska möjliggöra och stöda utvecklingen av organisationernas egen medelsanskaffning. |
Bakgrund: Nivån på statsunderstöden har minskat betydligt under de senaste åren samtidigt som behovet av social- och hälsoorganisationernas arbete har ökat. Att reformera understödssystemet och minska den administrativa bördan är nödvändigt för att organisationerna ska kunna möta människors växande servicebehov på ett verkningsfullt och kostnadseffektivt sätt.
Motivering: Allmänna understöd (Ay) minskar den administrativa bördan och förbättrar organisationernas möjligheter att fokusera på sin kärnuppgift. Detta ökar verksamhetens genomslag och produktivitet utan att arbetet splittras mellan flera olika understödsobjekt. För närvarande motsvarar allmänna understöd dock endast cirka en fjärdedel av de statsunderstöd som STEA beviljar till social- och hälsoorganisationer. Riktade allmänna understöd (Ak) ökar den administrativa bördan, eftersom varje understödsobjekt måste sökas separat och rapporteras separat. Större och mer omfattande understödshelheter skulle göra det möjligt att utveckla verksamheten innehållsmässigt, främja innovation och skapa nytt även utan separata projekt.
Verksamhetsunderstöd bör i regel beviljas som ett enda allmänt understöd. Samtidig användning av allmänna understöd och riktade allmänna understöd bör begränsas till undantagssituationer.
Förutsägbarhet är avgörande för organisationernas verksamhet. En indikativ understödsplan, som visar hur organisationens understödsnivå utvecklas under de följande tre åren, bör återinföras i samband med understödsbeslutet och inte frångås utan särskilt tungt vägande skäl.
Förutsättningarna för medelsanskaffning varierar kraftigt mellan organisationer, och det nuvarande systemet begränsar deras utveckling. Till exempel dras externa donationer i dag direkt av från organisationens statsunderstöd i motsvarande grad, och statsunderstöd får inte användas för medelsanskaffning.
Organisationer bör få använda 10 procent av sitt statsunderstöd till medelsanskaffning, när detta är direkt kopplat till den understödda verksamheten.
Konsekvensbedömning: En stärkt roll för allmänna understöd och bättre möjligheter till medelsanskaffning skulle öka organisationernas autonomi. Planeringen av verksamheten skulle bli mer långsiktig och förmågan att reagera på kriser och förändringar i omvärlden förbättras.
Utvecklingen av medelsanskaffningen stärker organisationernas ekonomiska hållbarhet och stöder särskilt små och medelstora organisationer.
Kostnader: Reformen medför inga omedelbara merkostnader för staten. En minskad administrativ börda effektiviserar användningen av resurser både hos organisationerna och myndigheterna.
En övergång till en enda understödstyp minskar kostnaderna eftersom mindre arbete behövs för beredning och uppföljning, samtidigt som organisationernas administrativa börda minskar.
Regleringen om donationsavdrag bör utvidgas till att omfatta alla innehavare av insamlingstillstånd
| Formulering i regeringsprogrammet Regeringen stärker civilsamhällets verksamhetsförutsättningar och breddar organisationernas finansieringsbas. Andelen privat finansiering ökas genom att uppmuntra donationer, bland annat genom att utvidga rätten till donationsavdrag så att det gäller donationer till alla allmännyttiga samfund som har tillstånd att ordna penninginsamling. |
Bakgrund: Civilsamhällesorganisationer är en central del av det finländska välfärdssamhället, demokratin och rättsstaten. De kompletterar offentliga tjänster, når människor i utsatta situationer och främjar genomförandet av grundläggande och mänskliga rättigheter.
Samtidigt har den offentliga finansieringen till organisationer minskat betydligt under de senaste åren, vilket har försvagat organisationernas verksamhetsförutsättningar och ökat behovet av privat finansiering.
Att utvidga donationsavdraget är ett centralt sätt att uppmuntra privatpersoner och samfund att stödja allmännyttig verksamhet. Den modell som finansministeriet presenterade våren 2025 begränsar dock mottagarna av avdragsgilla donationer till en mycket snäv grupp. Modellen motsvarar därför inte målen i regeringsprogrammet eller civilsamhällsstrategin att stärka civilsamhällets finansieringsbas och minska den administrativa bördan för organisationerna.
Motivering: Enligt det förslag som finansministeriet lade fram våren 2025 skulle donationsavdrag endast gälla donationer till föreningar och stiftelser som fått ett särskilt namngivningsbeslut från Skatteförvaltningen och vars verksamhet gäller vissa i lag särskilt uppräknade ändamål, till exempel att främja idrott eller förbättra barns ställning.
Denna avgränsning utesluter majoriteten av social- och hälsoorganisationerna samt många andra aktörer som arbetar för allmännyttiga syften, trots att deras arbete är minst lika samhälleligt viktigt som de ändamål som räknas upp i lagen.
Avgränsningen leder till ojämlik behandling av organisationer och lämnar för mycket tolkningsutrymme åt myndigheten när den ska bedöma vilken verksamhet som exempelvis kan anses ”stöda barns ställning” eller ”främja ungdomsarbete”. Detta ökar tolkningsosäkerheten, den administrativa osäkerheten och risken för ojämlika beslut.
En tydligare och mer jämlik lösning vore att koppla rätten till donationsavdrag till insamlingstillståndet. Organisationer med insamlingstillstånd står redan under myndighetstillsyn och är skyldiga att använda de insamlade medlen för allmännyttiga ändamål. En sådan modell skulle vara juridiskt tydlig, administrativt lätt och förutsägbar både för donatorer och organisationer.
Konsekvensbedömning: Att utvidga donationsavdraget till alla innehavare av insamlingstillstånd skulle avsevärt öka attraktiviteten i att donera och förbättra organisationernas möjligheter att skaffa privat finansiering. Samtidigt skulle det stärka civilsamhällets handlingskraft i en situation där den offentliga finansieringen har minskat.
En bredare och tydligare avdragsmodell skulle också minska det administrativa arbetet för både myndigheter och organisationer samt öka skattesystemets legitimitet och jämlikhet ur både donatorers och mottagares perspektiv.
Kostnader: En utvidgning av donationsavdraget minskar skatteintäkterna i viss mån, men effekten på de offentliga finanserna är begränsad. Enligt finansministeriets egna beräkningar uppskattas skattebortfallet vara cirka 14–30 miljoner euro per år.
Beräkningen bygger dock på en mycket optimistisk uppskattning av hur finländarnas donationsvilja kommer att utvecklas. Till exempel räknar ministeriet med att mängden donationer från privatpersoner som berättigar till avdrag skulle öka mer än tiofaldigt till följd av reformen.
Vid bedömningen av intäktsbortfallet bör man också beakta att ökad privat finansiering minskar trycket på den offentliga finansieringen och stöder förebyggande verksamhet samt verksamhet som kompletterar offentliga tjänster, det vill säga verksamhet vars kostnader annars skulle bli betydligt större för den offentliga ekonomin.